Kvinnors musik - på väg! Del 1.

Möt Louise Pollock, kvinnlig trombon-pionjär. Hur är läget för kvinnor inom konstmusik 10 år efter att P2 sände den legendariska programserien Konsten att humla? Del ett av fem. Av Birgitta Tollan.

Programserien Kvinnors musik på väg! vill undersöka hur det står till med kvinnor och konstmusik så här tio år efter det att P2 sände den legendariska programserien Konsten att humla, 2006. Har det blivit bättre för kvinnor inom konstmusiken? För tonsättarna, musikerna, dirigenterna av det "täcka" könet? Eller lever vi fortfarande i en värld så som den engelske musikkritikern och författaren Norman Lebrecht uttryckte det då: Klassisk musik är en konstform som tystar kvinnor. Halva mänskligheten utestängts från den kreativa processen. Det finns inga kvinnliga tonsättare i den symfoniska kanon. Karriärer har slagits i spillror. Självförtroenden har knäckts hos kvinnor. Den klassiska musiken styrs av en old boys club som stryper musiken. 2016 vann en kvinna för första gången någonsin trombonistpriset  den prestigefyllda tävlingen Aeolus Bläserwettbewerb i Robert Schumann Hochschule i Düsseldorf. Den skickliga och glada vinnaren heter Louise Pollock och hon är stämledare i Göteborgsoperans orkester. Louise vann också publikpriset! Hon har studerat i Schweiz och Tyskland och arbetat som stämledare och trombonist vid Stuttgartfilharmonikerna i tre år. Men har hon någonsin spelat en trombonkonsert av en kvinnlig tonsättare? Hur står det till med kvinnonärvaron på konstmusikutbildningarna i Sverige? Inte förrän 2009 fick Sverige sin första kvinnliga professor i musikalisk komposition. Det är tonsättaren Karin Rehnqvist, vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon berättar att kvinnor inte söker in i samma utsträckning som män vid utbildningen i nutida konstmusik. Så är det även vid Musikhögskolorna i Malmö och i Örebro samt vid Gotlands tonsättarskola. Däremot studerar kvinnor oftare vid de elektroakustiska utbildningarna. Vid Musikhögskolan i Stockholm är de i majoritet, nämligen sex kvinnor och fem män. - Jag tänker att det kanske har att göra med att man, när det gäller elektroakustiskt, har hand om allting från början till slut. Man är inte beroende av musiker, man är inte beroende av någon dirigent utan man har hand om uttrycksmedlen helt själv, säger Karin Rehnqvist. Positivt är dock att flera universitet och högskolor över hela landet arbetar med jämställdhetsprojekt. På Musikhögskolan i Stockholm t ex, finns Normkritiska Gruppen och Konstmusiksystrar, som är ett nätverk för unga kompositörer och ljudkonstnärer inom konstmusik som definierar sig som kvinnor eller transpersoner. I detta första program möter vi även norska tonsättaren Synne Skouen, Lo Kristenson och Kajsa Lindgren från Konstmusiksystrar och svenska violasten Mika Persdotter Svensson, som startar ett Damkapell i Köpenhamn. Tonsättaren och ljudkonstnären Kajsa Magnarsson är dotterdotter till Huldas Karin i Evert Taubes visa. Kajsa spelar bl a gitarr med en penisattrapp. Vi möter även tonsättarna Tebogo Monnakgotla och Ida Lundén, vilka tillsammans med Karin Rehnqvist 2008 bildade föreningen Kvast, med den humoristiska titeln Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare. På hemsidan står det att läsa: Kvast är en ideell förening som verkar för att mer musik av kvinnor ska klinga i konserthus, på experimentscener, i aulor och allsköns musikhus runt om i landet, ja i världen. Ju fler konstnärliga uttryck, desto rikare musikliv! Kvast arbetar bl a med projektet Jämställd repertoar och har under de senaste åren regelbundet presenterat rapporter över andelen kvinnliga tonsättare i de största orkestrarna. Det visar sig att döda utländska män fortsätter att dominera repertoaren på de statsunderstödda svenska musikinstitutionerna. Andelen kvinnliga tonsättare är försvinnande liten fortfarande. Och det är ständigt samma tonsättare som spelas med Johannes Brahms i spetsen. Ja, som musikkritikern i The New Yorker Alex Ross skrev: Föreställ er Broadway med enbart...