Indien vill rädda världen från tbc

Globalt beräknas var tredje människa på jorden vara smittad av tuberkulosbakterier. Någon ny medicin har inte tagits fram på 40 år och allt fler insjuknar i resistent tbc. Läget att ta fram nya sorters antibiotika som biter på tbc-bakterien är desperat och det sker flera offensiva satsningar i just Indien. Repris fr 29 maj.

Det är en extremt lurig och motståndskraftig bakterie som kan klara sig ett helt människoliv i dvala inne i kroppen och bryter ut först när vårt immunförsvar är försvagat av andra sjukdomar eller undernäring eller att man är barn eller gammal. Varje år insjuknar nio miljoner människor i tuberkulos och omkring en och en halv miljoner dör. Tbc är en av de smittsamma sjukdomar globalt som skördar mest liv, och det land i världen där allra flest människor avlider är Indien. I väntrumskorridoren på L.R.S. institutet för tuberkulos och lungsjukdomar i New Delhi trängs unga och gamla, kvinnor i färggranna saris och sikhiska män med turban. Alla med tygstycken svepta framför munnen och jag kan inte låta bli att tänka; bara jag nu inte blir smittad med multiresistent tbc. Läkarna har försäkrat att så länge som patienterna inte hostar rakt på mig och har sina munnar täckta så är risken egentligen större att bli smittad var som helst utanför sjukhuset av någon som ännu inte äter medicin. Jag försöker intala mig att jag ju är så gammal att jag blev tbc-vaccinerad i skolan på 80-talet, men jag har dessvärre läst att skyddet för mig som vuxen är svagt. Tuberkulosbakterien drabbar oftast lungorna som efter några års obehandlad infektion slutar att fungera, men den kan också sätta sig i hjärnan, lymfkörtlar, leder, ben, tarm, ja i hela blodomloppet i värsta fall. Doktor Nita Singla är tbc-forskare med svart prick målad mellan ögonbrynen och draperad i en sober blå sari. Hon tar mig med till expeditionen där Mdich Momachan, en 18-årig kille i blåjeans och en svart snygg tröja med märket ”dude” broderat i vitt på bröstet, just ska få sin medicin. Han har multiresistent tbc, så istället för att klara av behandlingen med de vanliga 3-4 olika sorternas pillren i 6 månader, så behöver han nu ta läkemedel under hela två år. – Jag trodde jag skulle dö, säger Mdich bakom det vita munskyddet och ser på mig med mörka allvarliga ögon. Under två år hade han sådan kraftig hosta och feber att han inte orkade annat än ligga i sängen, han var så andfådd att han inte ens kunde prata. Mdich kommer från en liten by i den fattiga delstaten Bihar i nordöstra Indien och när han först började hosta så åkte han bussen två timmar in till närmsta stad och besökte en läkare som sa att han fått tbc och gav honom piller. Men när han kom tillbaka till byn så övertalades han av grannar att sluta ta medicinen, eftersom de sa att han inte alls hade tuberkulos. Istället fick han ett brunt pulver som slammades upp i vatten och som doktor Nita översätter som häxmedicin. Till slut lät han sig övertygas av en byläkare att han måste ta sig de 80 milen till New Delhi för att få hjälp, och nu bor han hos en farbror här i staden. Mdich har ätit medicin i tre månader och orkar nu gå och känner sig betydligt bättre, även om andfåddheten ibland kommer tillbaka. Det här är Indiens främsta tbc-sjukhus, med 500 bäddar och det enda i landets som har två avdelningar med luftsluss och negativt lufttryck för patienter med multiresistent tbc. Dr Singla visar upp den påkostade anläggningen som förhindrar att tuberkulosbakterier som hostas ut i luften ska slippa ut ur rummen. Patienterna ligger en och en på britsar i små närmast celliknande rum bakom tjocka dörrar. På vanliga sjukhus i Indien däremot, är det ofta extrem överbeläggning och patienter med allehanda sjukdomar blandas på gemensamma avdelningar vilket förstås ökar risken för smittspridning. På det här universitetssjukhuset bedrivs en hel del forskning, bland annat på hur diagnostiken ska kunna påskyndas. I vanliga fall tar det månader att odla ett hostprov i värmeskåp eftersom tuberkulosbakterierna...