Kärnkraftens svarta svanar

I Tjajkovskijs balett Svansjön förekommer en svart svan. Även inom kärnkraftsindustrin talar man nu om svarta svanar. En svart svan är ett uttryck för en oväntad händelse som får stor inverkan, men som är mycket svår att förutse. Den avslutande fjärde delen i Vetandets världs serie Atomnotan handlar om den allt större kostnaden för att ta hand om kärnkraftens avfall.

I flera reportage i serien Atomnotan har vi de senaste dagarna berättat om det stora, dyra och komplicerade arbetet med att ta hand om arvet efter kärnkraften. Meningen är att hela detta mastodontarbete ska betalas av de som orsakar avfallet, det vill säga kärnkraftverkens ägare (Vattenfall, Fortum, Eon). För att klara av det här äger de tillsammans bolaget SKB - Svensk kärnbränslehantering. Det är SKB som forskar fram de metoder som krävs, som bygger de olika slutförvaren och samordnar hela arbetet. Vart tredje år så räknar SKB ut vad allt det här kommer att kosta. Summan skickas till Strålsäkerhetsmyndigheten i Stockholm. Där hamnar den i knät på avdelningen för finansiell kontroll som sätter sig och räknar på hur mycket nu kärnkraftverken måste betala i avgift till den så kallade kärnavfallsfonden, så att pengarna räcker för hela projektet. Sista ordet om vad det blir för avgift har regeringen. I år betalar kärnkraftverken drygt 2 öre för varje kilowattimme ström de producerar till kärnavfallsfonden. Men eftersom det här är ett projekt som kommer att pågå i minst 60 år framöver och kärnkraftverken i bästa fall kommer att köras i 30 år till, så gäller det att skrapa ihop tillräckligt mycket pengar redan nu för att det ska räcka till att riva anläggningarna och gräva ner det allra sista avfallet. Så frågan är vad kommer allt det här att kosta? – Hela programmet från det att vi börjat forska i mitten av 70-talet tills vi försluter allting: 110 miljarder kronor pratar vi om, säger Saida Laârouchi Engström som är direktör på SKB. – Tror du att de pengarna kommer att räcka? – Ja det är absolut vår bedömning, svarar Saida Laârouchi Engström. Men alla håller inte med. För ett år sedan såg Riksgälden, alltså statens centrala finansförvaltning, att det med nuvarande inbetalningstakt kommer att saknas 30 miljarder kronor i fonden som alltså ska betala för uppstädningen efter kärnkraften. Riksgälden gjorde bedömningen att risken för att skattebetalarna i slutändan får stå för notan är mycket stor. Helt enkelt eftersom, om kärnkraftsindustrin fortsätter att betala in så lite avgifter som idag, så kommer de inte att hinna samla ihop de pengar som behövs innan kärnkraftverken läggs ner. – Nej men det är helt felaktigt, det fattas inga 30 miljarder, man syftar just på att räntan är så låg, men det fattas inte 30 miljarder, det är en missuppfattning, anser Saida Laârouchi Engström. Fast åsikterna går vitt isär. Det finns de som anser att det i framtiden kan komma att saknas mer är 30 miljarder, trots att det idag redan finns hela 50 miljarder i fonden. Till exempel så skriver Strålsäkerhetsmyndigheten i sin senaste granskning av SKB:s arbete att de tror att de framtida kostnaderna fortfarande är underskattade. – Tittar man tillbaks så är det uppenbart för oss att SKB inte har tagit ut svängarna tillräckligt eller inte haft tillräcklig fantasi eller vad det nu är. Det har legat för lågt helt enkelt i bedömningen av de möjliga osäkerheter som kan få upp kostnaderna i projektet, säger Björn Hedberg som är chef på enheten för finansiell kontroll på Strålsäkerhetsmyndigheten. Fantasilöst anser Björn Hedberg. Eftersom det här är ett projekt som sträcker sig över sextio, sjuttio, kanske till och med hundra år så gäller det att räkna med att saker inte blir som man tänkt sig och det har SKB inte gjort. Bland annat så har SKB inte letat efter några svarta svanar. Några av världens främsta experter på att jaga svarta svanar är Olav Torpoch Kjell Austeng på Norges Teknisk Naturvetenskapliga universitet (NTNU) i Trondheim. Deras jobb är att hitta svagheter...